Min Asperger. Den perfekta verktygslådan.

I 30-årsåldern fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Sådant jag hade uppfattat som ett hinder fick en förklaring. I mitt arbete har flera av de egenskaperna också blivit användbara.

Jag har lätt att se hur tekniken hänger ihop: arkitektur, API:er, datamodeller. Jag märker också när ett flöde haltar eller när det vi säger inte stämmer med det vi gör.

Det betyder inte att jag automatiskt har rätt. Men det gör att jag ofta fastnar vid frågor som andra har slutat ställa.

Jag tittar på vad som händer

”Vi har högt i tak” säger inte så mycket om varje invändning behandlas som ett hot. ”Det här sparar tid” behöver gå att känna igen i arbetet som folk faktiskt utför.

Den skillnaden mellan ord och handling fångar min uppmärksamhet. Jag vill förstå hur det hänger ihop, och jag har svårt att släppa det när förklaringen inte håller.

I ett projekt kan det vara användbart. Vi behöver upptäcka när lösningen bara flyttar problemet till någon annan.

Flera perspektiv på samma flöde

När någon ber mig titta på ett tekniskt flöde tänker jag också på vad verksamheten försöker göra, vilka uppgifter användaren behöver och vilka konsekvenser en ändring får.

Det är den kombinationen jag vill använda i jobbet. Utvecklaren och beställaren kan båda ha en rimlig bild av problemet och ändå prata förbi varandra. Någon behöver hjälpa dem att se var bilderna skiljer sig.

Det här är min erfarenhet av hur jag fungerar. Det är ingen beskrivning av hur alla med samma diagnos är.

Frågan jag återkommer till

Vem i rummet ser till att vi förstår varandra?

Jag vet hur det känns att inte passa in. Det gör mig intresserad av hur människor med olika sätt att tänka kan arbeta ihop.

Det är kanske den mest användbara delen av min verktygslåda: att kunna se både det tekniska sambandet och samtalet som behövs för att komma vidare.