Jag jobbar hellre med människor än med system – därför funkar det

Jag bygger system, men en stor del av jobbet börjar med att lära känna dem som ska använda och ta hand om dem.

Vad försöker de få gjort? Vad krånglar? Vad har de redan försökt ändra? Och vem behöver vara med när ett beslut ska fattas?

Det är svårt att bygga något användbart om man bara träffar människorna som namn i en kravspecifikation.

Börja med att förstå deras arbete

När jag kliver in i ett projekt försöker jag inte imponera mig till ett förtroende. Jag vill kunna prata ordentligt med folk, även om sådant som inte fungerar.

Om någon är skeptisk behöver jag förstå varför. Om någon alltid får alla frågor vill jag veta vilken kunskap som fastnat hos den personen. Om ingen vill fatta ett beslut behöver vi reda ut vad som står i vägen.

Jag gillar att prata och få igång ett rum. Men det får inte bli på bekostnad av att lyssna på svaren. Annars blir mötet bara trevligt, och problemet finns kvar när alla går därifrån.

Frågan jag gärna ställer

Vad händer om ni inte bygger det här?

Den frågan hjälper oss att prata om varför projektet finns. Vad kostar det att fortsätta som idag? Vem påverkas? Finns det något som är viktigare att göra först?

Om svaret är ”inte så mycket” behöver vi fundera på prioriteringen. Om konsekvenserna är stora behöver vi förstå vilka delar av lösningen som faktiskt gör skillnad.

Relationerna gör teknikfrågorna lättare att lösa

När vi kan säga vad vi inte förstår och invända mot ett förslag blir underlaget bättre. Verksamheten kan förklara behovet och utvecklarna kan visa konsekvenserna av olika val.

Sedan behöver vi förstås bygga något som fungerar. God stämning rättar inga buggar av sig själv. Men den som vågar säga till när något ser fel ut kan spara oss en hel del av dem.