Alla pratar om transparens. Ingen tål den.

Vi skriver det i värdeorden. Vi säger det på möten. Vi trycker det på rollups vid kaffeautomaten.

Vi ska ha en kultur av öppenhet och transparens.

Sedan kommer frågan om varför projektet fortfarande rapporteras som grönt när alla som arbetar i det vet att tidsplanen spruckit.

Plötsligt blir öppenheten lite besvärligare.

Tål ni informationen som stör bilden?

Jag är mindre intresserad av att ni har en kanal där folk får ställa frågor än av vad som händer när någon använder den.

Får personen ett svar? Får teamet veta vilka alternativ som övervägdes? Går det att säga att ett beslut blev fel utan att hela samtalet börjar handla om tonläget?

Det är där jag tycker att öppenheten prövas.

Att alla ska se precis allt är inget särskilt genomtänkt mål. Det viktiga är att de som påverkas får den information de behöver och att obekväma besked inte filtreras bort bara för att de stör presentationen.

Visa hur beslutet blev till

Låt teamet förstå varför något prioriterades bort. Berätta vad ni vet om förseningen och vad ni ännu inte kan svara på. Visa vilka följder budgeten får för uppdraget.

Det behöver inte vara snyggt. Det behöver gå att förstå och ställa frågor om.

Den som delar ett problem behöver också vara beredd att lyssna på svaret. Annars blir ”transparens” mest ett finare ord för att meddela andra vad de ska acceptera.

Börja med det ni helst vill slippa prata om

Ta upp ett beslut som berör gruppen. Förklara skälen, begränsningarna och vad ni är osäkra på. Låt folk invända och återkom på frågorna ni inte kan besvara direkt.

Obehaget i sig bevisar ingenting. Men om ni aldrig är beredda att ta ett obekvämt samtal kan ni lika gärna ta ner rollupen.